Tro oss, LHC: Vi vet hur det känns

16.01.2021

Leksand tog sin tredje seger under bortaturnén och ångar på i SHL.

Samtidigt åkte Linköping på sin tionde raka förlust och är fast i tabellbotten.

Här ska vi ödmjukt fokusera lite på motståndaren för en stund. För LHC, där ni befinner er nu, tro oss när vi säger att om det är några som vet vad ni känner, så är det vi.

Leksand vann och Junland har ångest. / Foto: BIldbyrån.
Leksand vann och Junland har ångest. / Foto: BIldbyrån.

Leksand beter sig som ett topplag just nu.

Det är inte alltid bländade hockey, men även när allt inte klickar hittar man vägar att vinna. Den här gången fick man återigen betalt för att man har SHL:s hetaste spelare i laget.

Dryga minuten från slutet av matchen mot Linköping klev Marek Hrivik fram, lurade ner Lundström på knä och sprätte upp pucken i nättaket med en backhand.

De senaste 20 matcherna är det bara Luleå (41 poäng) som är hetare än Leksand på 39 pinnar.

Vi har varit där
Linköping har det desto tyngre.

Förlusten mot Leksand var lagets tionde raka. Man sparkade huvudtränaren Bert Robertsson för fyra omgångar sedan, ett beslut från klubbens pressade GM, Niklas "Pajen" Persson, som inte givit något positivt resultat alls.

Det skulle kunna vara lätt att skratta åt en motståndare som går tungt. Att känna sig skadeglad inför en klubb som sitter i skiten.

Men om man varit där så mycket som vi leksingar har varit, då lider i alla fall jag mer med dem som hamnar där än att jag känner att det är rätt åt dem.

För vi har varit där så många gånger.

Bara de senaste åren har vi förlorat en sjunde avgörande kvalfight mot Malmö. Vi har åkt ut mot vår värsta fiende, som då slog ut oss och själva tog steget upp.

Man ser ångesten
Vi har varit med om säsonger i högsta serien som inletts bedrövligt och sedan har man tillsammans med likasinnade börjat kunna förbereda sig för ett framtida kval trots att kanske halva säsongen återstår.

Så illa är det inte för LHC, för det är bara fem poäng upp till säker mark. Men man kan se ångesten i spelarnas ögon.

När Mackan Ljungh intervjuas inför den tredje perioden. Laget har slitit, gjort en bra förstaperiod där man träffat stolpen två gånger, för att sedan hamna i ett 0-2-underläge i mittperioden där det andra målet är ett osannolikt självmål där mörkblå spelare skjuter på varandra in i eget mål.

Ljungh vet inte riktigt vad han ska säga. Han känner där det vi har känt så många gånger. Att det spelar ingen roll vad vi gör, det spelar ingen roll vilka vi värvar in. Det vill sig inte, trots att vi provat det mesta.

Förstår om vi uppfattas som jobbiga
Det som Markus Ljungh och hans lagkamrater upplever nu är inget man vill känna och heller inte önskar någon att vara med om. Jag kan bara tänka mig hur LHC-supportrarna känner.

Och jag kan samtidigt förstå om vi leksingar upplevs som lite dryga nu.

Men det är till stor del inte meningen.

Vi har bar hamnat i en situation där vi kan tillåta oss vara lite kaxiga. Vi hejar plötsligt på ett bra lag som slåss om att ta en direktplats till kvartsfinalspelet. Många av de yngre leksingarna har aldrig varit med om en liknande säsong som denna.

Och att då kunna dra "klart vi slår tabelljumbon"-skämt, hör så mycket till ovanligheterna att många kanske tar möjligheten när chansen ges. För det är vi som brukar vara den där slagpåsen längst ner i SHL-tabellen.

Men det är än värre nu
Skillnaden mot vad vi har upplevt tidigare, är att vi nu har en ny del av spelreglerna framför oss. En SHL-klubb ska avsluta den här säsongen med att åka ur.

Det är fakta.

Lag 13 eller 14 i SHL när grundserien är över kommer att spela i hockeyallsvenskan kommande säsong. En ekonomiskt kämpig säsong, som det är för alla klubbar, ska bli till en än värre mardröm.

Inte konstigt om man drabbas av panik då.

Därför lider jag med lagen i botten, mer än att jag känner skadeglädje.

Samtidigt som det är obeskrivligt skönt att själv inte behöva ha den kvalklumpen i magen.

För en gångs skull.