Uttåg på hemmais - mot Oskarshamn.
En ruskigt tung förlust som kommer att ta sin tid att smälta. 

Men där verkar jag vara minoritet.
På sociala medier verkar leksingarna redan ha gått vidare, börjat ladda om inför nästa säsong. "Då jävlar!". Och jag undrar genuint: Är det mig det är fel på?

Leksingar deppar efter att säsongen tagit slut. / Foto: Bildbyrån

Det blev inget vidare facit på slutet av min personliga säsong med Leksand. Det blev 70 mil till Småland - förlust. Det blev nya 60 mil till Dalarna för match tre i går - förlust och en avslutad säsong.

Efter att ha försökt skrika fram laget till en kvartsfinal ihop med resterande delen av A1, Norra stå och övriga sittplatspubliken, var det en tung hemresa som avslutades efter 02 i natt när jag klev in genom dörren i Stockholm igen.

På vägen hem publicerades en bild på BVK:s Facebooksida med en kort text om att säsongen är över. Över 160 kommentarer har kommit in och jag märker att den besvikelse som jag känner är i stor minoritet. Många leksingar verkar redan ha gått vidare.

"Bra kämpat", "vi kommer tillbaka nästa säsong" och "jag älskar laget oavsett", är några av kommentarerna jag läser när jag sjunker ner i sängen vaken ett par minuter innan jag somnar in. Är det verkligen ingen som är besviken? Är det mig det är fel på?

Respekt för processen

Leksands IF har precis avslutat sin tredje raka säsong i SHL efter att August Berg spelats fram av Jesper Ollas uppe i fiendeland. Och är det något man ska respekt för, så är det att det tar tid att etablera sig i SHL och bli ett lag man kan räkna med ska nå sina slutspel.

Efter förra säsongens tredjeplats var det många som drog upp förväntningarna. Vissa kanske onödigt högt. Själv hade jag räknat med slutplacering 6-7 i tabellen, men inte att Leksand skulle vara ett av SHL:s klart formsvagaste lag de sista 30 omgångarna.

Med en spelartrupp som är en av ligans fem dyraste, ska man inte ha en viss kravställning då - trots att klubben är rätt ny i sammanhanget?

Kolla på Färjestad

Under åren vi harvade i hockeyallsvenskan, var det dels fint att drömma sig bort till att vi skulle vara del av slutspelshockeyn man såg på tv, men också provocerande att se FBK-supportrar sitta och gråta på deras läktare efter ett uttåg i en SM-semifinal.

"De har aldrig varit med om en riktig motgång!", sa vi leksingar. Och det är sannerligen någonting som är 100% sant även i dag. Och vi ska inte sitta och gråta på några läktare i samma situation.

Men någonstans måste vi väl kunna gå lite åt det hållet? Att tillåta oss vara besvikna efter ett uttåg hemma mot Oskarshamn? För om vi år efter år ska ta besvikelser med en axelryckning, tycka att det är "kul att vara med" och "vi behöver i alla fall inte kvala". Ja då har vi snart axelryckt oss ner i hockeyallsvenskan igen.

Jag hade inga krav på att gå långt i ett slutspel redan den här säsongen. En kvartsfinalserie mot Rögle eller Luleå hade troligtvis slutat med ett uttåg och det hade varit väntat och förståeligt. Men att det slutar på det här sättet, är svårt att skaka av sig för mig.

Att älska sitt lag

Avslutningsvis måste vi komma bort från att det skulle finnas ett samband mellan att vara besviken - och att inte älska sitt lag. Det här är något som återkommer efter var och varannan förlust under en säsong. Kommentarer från leksingar som vill berätta att de "minsann älskar klubben" och stöttar dem i med- och motgång.

Det gjorde jag också när jag åkte mina mil i går och var hemma mitt i natten fyra timmar innan jag skulle vara på jobbet. Och jag kan fortfarande vara besviken efter ett uttåg hemma mot IKO.

Jag kommer också ladda om, men inte dagen efter ett nederlag. Är det så att man inte klarar av att BVK är lite kritiska efter ett uttåg likt detta, har jag sett att det finns Facebookgrupper för endast positiva leksingar som man kan hänga i i stället.

Men nästa säsong, då jävlar.

/RS